kristinamille

Idag är det Onsdag och det är andra dagen som jag är hemma med Milton som är genomförkyld och hostig. Stackarn var så slemmig och tjock i halsen igår så han spydde. Han är dock pigg och glad så imorgon blir det dagis igen.

Igår blev mina framtänder fixade. De var ju lite utslagna och tunna och fula. Det såg faktiskt ut som om något fyllo hade kastat in tänderna i munnen på mig.Jag är nöjd med resultatet men tycker inte riktigt att ytan på tänderna ser helt ok ut. Jag hoppas att det bara syns på jättenära håll.  Jag fick kaffe, te och curryförbud i 24 timmar. Tänderna kan nämligen missfärgas och nu är det bara 2,5 timmar kvar tills jag ska flåsa ner till Maccadonkan och köpa mig en Kaffecool. Jag ska passa på att le åt alla jag möter så att de med kan få ta del av mitt nya vackra smile.

Ikväll ska vi till mamma och pappa och fira mammas födelsedag. Vi har blivit lovade kycklingsallad. Mums. Ingen gör mat som mamma. Pappa är just nu i skogen och letar efter en försvunnen dam. Hoppas verkligen att de hittar henne vid liv.

    

Jag älskar de korta volangkjolarna som är inne nu men eftersom jag inte vill visa mina stabbiga lår så skippar jag de allra kortaste kjolarna. Dock hittade jag en kjol som föll mig i smaken på självaste Kappahl (ja vi har tyvärr inget Top Shop i Karlskoga). Den var inte fullt så kort som de andra volangkjolarna jag sett och den är rosa, vit och grön. Jag tror att den kommer att användas flitigt i sommar.

Jippie, jag har äntligen fått min semester beviljad. Hela sex sköna semesterveckor blir det. Min chef är nog inte glad på mig. Jag blev tillfrågad att jobba veckorna 30-31 men jag sa nej. Jag fick lite dåligt samvete för att jag inte ställde upp men är glad att jag stod på mig. Familjen måste ju gå först någon gång.

Nästa vecka ska jag fixa tänderna. Jag har två utslagna framtänder som ska byggas på och det ska bli kul att få ett fint leende. 554 kronor per tand kommer det att kosta. Där ryker semesterpengarna.

......är tjejen på bilden. Alltså jag. Jag har nästan helt slutat att höra av mig tillmina vänner. Men jag lovar att bättra mig. Allt är bara så hektiskt just nu. Det är så mycket som ska hinnas med. Men jag känner på mig att det kommar att vända snart.

Jag tänker på er vänner. Jag har inte glömt er.

Kram.

Nej, det är ju bara Buddy som ligger på rygg och fläker ut sig lite.  Längst upp till vänster ser ni Sindy och hon letar efter ett nytt hem. Hon tycker nämligen inte att det är så kul att bo med en tvåårig pojke. Den tredje kissen är Coccosnutt. Han är ett riktigt orginal.

      

Efter två års letande har äntligen våran CD med semesterbilder dykt upp. Så denna kväll har spenderats framför datorn och nu längtar både jag och Magnus efter en utlandssemester. Jag såg så ung ut på fotona och så var jag smal. Jag minns att jag på den tiden som fotona togs så tyckte jag att jag var tjock men jag vägde nog 6 kilo mindre än vad jag väger nu. Så nu känner jag mig peppad att gå ner i vikt. Ingen svältdiet fr min del men jag kan ju skippa godis och chips. Jag älskar ju chips. Fan.

Igår fyllde Miltons kompis Ellen två år.  Nu är hon stora tjejen. Grattis Ellen.

Jag har inte slutat att blogga. Jag har bara haft ett litet blogguppehåll eftersom jag har haft dåligt med inspiration och inga batterier i kameran. Nu har jag dock nyladdade batterier så jag kan fota fräcka outfits från kappahl igen.

Imorgon blir det besök med Mille hos tandläkaren och Buddy ska till vetrinären. Han börjar att bli lite sliten, den gamle tandlöse diabeteskissen.

Jag skriver mer imorgon.

Eftersom jag närmar mig 30 så har jag för länge sedan slutat leka med dockor. (Jo det har jag visst). Jag hittade dock en sida om Sindydockor (Englands motsvarighet till Barbie) och hittade just de modeller som jag en gång i tiden ägt (utom den med rosa hår och kjol. Den hade Helen så den fick också vara med). Jag minns att jag var extra förtjust i dockan med den zebrarandida klänningen. Hon var så snygg med knallröda läppar och rött bälte. Det är dock lite skrämmande att min smak inte har förändrats så speciellt mycket på 20 år. Maskeradbalsdockan var med en favorit. Jag vet att klänningen finns kvar hos mina föräldrar men dockan bytte jag bort mot en Petra docka år 1988. Petra var en billigare variant av  Barbie som aldrig riktig slog igenom.

Jag var lite av en dockfantast som liten och nuförtiden brukar jag ibland kolla in vilka dockor från åttiotalet som finns på Tradera. Dock är det bara ett fåtal. Jag antar att vi 70 och 80-talister har lekt sönder våra dockor. Dockor från 60- talet finns det dock mycket av. Jag antar att de som ägde en Barbie på den tiden var rädda om dem och vårdade dem med omsorg.

På valborgsmässoafton firade vi min farbror Teddy som fyllde 60 coola jordsnurr. Man kan ju lätt tro att en 60 års fest kan bli en torr och tråkig tillställning men så blir det aldrig när det gäller min släkt. De är inga torrisar utan festar som om det inte fanns någon morgondag. Magnus ägde dansgolvet och stod i spagat  o dansade så hemskt fult att jag höll på att kissa på mig av skratt. Kusin Sanna var höggravid och bebisarna i magen sparkade för fullt. Milton var finklädd med slips och väst men hällde en kopp kaffe över sig när vi fikade. Som tur var så hade kaffet hunnit svalna. Heinz  (första bilden) var i toppform och kusin Cecilia och Sannas kille Pelle tog en svängom på dansgolvet. Att få med Magnus hem från festen var inte det lättaste. Han hade roligast av alla.

Leksaker i nyskick är oftast svindyrt. Barnböcker ska vi inte ens tala om. Därför passar jag såklart på att handla leksaker åt Milton när jag besöker second hand butiker. Jag hittade denna Noaks Ark med tillhörande djur + några extra figurer för endast 30 kronor. Som hittat.

Kaffekopparna är med loppisfynd. Jag är väldigt svag för porslin och speciellt för kaffekoppar.

För en tid sedan fick jag ett erbjudande från Damernas värld, som jag prenumenerar på, att köpa ett singnerat ex
av Martina Bonniers bok Fashionista. Jag slog till och sedan jag fick boken i postlådan så har jag läst i boken varje dag. Martina Bonnier har något som jag tyvärr saknar. Klass. Ändå så når hon fram till en lantis som mig och hon beskriver kläder, tyger, väskor på ett så verkligt och passionerande sätt. Hela boken är underbar. Kapitlet om fritidskläder är enligt mitt tycke det minst intressanta men annars är boken beroendeframkallande från början till slut.

Lite lustigt var det ändå igår när jag hamnade på vinden till en festlokal. Jag menade inte att snoka men flyttade några lådor från ett bord (eftersom jag behövde plats att byta Milles blöja) och fick se en bok med exakt samma omslag som Fashionista.  Fast det stod inte Fashionista utan Odd Fellows. Lite lustigt, tycker jag. Det var samma turkosa färg och text i svart. Jag undrar om Martina Bonnier vet om att hennes bok har en tvilling.