kristinamille

Om någon berättat för mig när jag var ung typ 15-17 år att Manics skulle ha en spelning i Karlskoga år 2011 skulle jag antagligen svimmat. Manic Street preachers var under många år ett av mina favoritband, eller rättare sagt en del av min uppväxt tilsammans med Suede, Blur, Stereophonics, Travis, Saint Etienne mm. Och just nu är Manics här, på rävåskullen, folkets jävla park, 15 minuters gångväg från mitt hus och spelar sina gamla, men fortfarande underbara låtar. Och vart är jag då? Längst fram på konserten, skrikandes och gråtandes som en svettig tonnåring? Nej, jag sitter framför tvn och latar mig och längtar bort till rävåskullen. Så dåligt gjort av mig. Så uselt. Det är fan skamligt. Jag menar, hur svårt är det att masa sig iväg till konserten och få ett minne för livet??